Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Nu har det gått 1 månad sedan jag började knappra antidepressiva. Det eviga surrande inuti mitt huvud har tystnat. Härlig känsla! Men det betyder inte att mina problem har försvunnit. De finns där stående tysta bakom en stängd dörr och väntar på att bli utsläppta. Just nu orkar jag inte ta itu med dem. Men då och då gör de sig påminda i form av en ångest attack som utlöses av personers negativa sinnestillstånd. Läste en artikel häromdagen där någon beskrev samma sorts ångestutlösande faktor. Psykologen i den artikeln menade på att de som lider av den sortens ångest saknar gränssättning för sin omgivning. Istället för säga "detta tänker jag inte acceptera" så tar man på sig offerkoftan och slutar tänka på sig själv och sina egna behov. Det där med att inte tänka på sina egna behov ligger mycket sanning i. Jag har den sortens personlighet som tänker alltid mer på andra än mig och sedan blir jag både chockad, förvånad, ledsen & arg på mig själv då jag upptäcker att andra brer ut vägen stort för dem själv & inte tänker likadant som mig. Jag kan bli riktigt jävla förbannad & tänka "nu jäklar ska jag bli lika ego som alla andra". Men jag är jag och alltid slutar det med samma ramsa .... snälla lilla jag lär mig aldrig min läxa. Jag har alltid flytt från negativa vänner, konfliktfyllda arbetsplatser, jobbiga grannar, bytat ort för slippa mina ex. Min mamma säger jag alltid varit sådan & hon menar att alla föds vi med olika personligheter och jag är bara sådan och hon menar att för mig handlar det kanske bara om att jag ska acceptera att jag är sådan, född med svagare nerver, och se till att de som finns i min närmaste omkrets har en positiv livssyn & lära mig hålla ett stort avstånd från yttervärlden. Inte låta det påverka mig.
