Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Jag har alltid förstått sedan mitt barn var liten att det är något men vad, men då man inte får någon att lyssna. Jag skickar in en egen remiss till flera mottagningar och ytterligare 2 år går och ingenting händer. Till sist, då mitt barn fyller 15 år, bottenbetyg och mår psykiskt dåligt, så bestämmer jag mig för att vända mig som privatbetalande till Modigo och mitt barn blir godkänd för en NPF utredning. Utredningen ska visa att mitt barn har autism 1 och lindrig intellektuell funktionsnedsättning och de ska skicka remiss till habiliteringen i den ort vi bor i. Samma sekund som psykologen säger dessa två diagnoser så brister jag ut i gråt blandat med besvikelse över att ingen såg. Jag är ledsen för att mitt barn inte fick den rätta hjälpen redan som liten. Jag har god lust att vända mig till rektorn både på den nuvarande skolan, förra skolan och dagis som mitt barn gick på som liten och fråga VARFÖR blundade ni för verkligheten? Varför lyssnade Ni inte på MIG och all personal som varit en stor del av mitt barns barndom och uppväxt - de alla sa det fanns svårigheter och som blev svårare och svårare ju äldre mitt barn blev. Vad är det för samhälle som fullkomligt skiter i ett barns rättigheter? Hur reparerar man 15 år ? Hela skolgången blev ett enda fiasko tack vare rektorerna.
