Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Nu börjar alla omkring mig tala om julgardiner, julgran, tomtar & troll & jag hör min inre röst som skriker "neeej, jag hatar rött, jag hatar bara tanken på att klä en GRÖN plastig gran & traditionella tvånget att klä sig i något glammigt juligt". Varför? Jordens resurser är på väg att ta slut då om något ska man väl tänka klimatsmart och sluta vara en del av den årliga jul-konsumtion-hetsen? I år vill jag bara hoppa över hela skiten. Det handlar inte bara om julen utan jag har de senaste födelsedagsfirande suttit i en och samma mysiga hemmaklänning för jag har inte någon allmän lust att varje år köpa nån flashig klänning för stundens event. För mig handlar födelsedagen om så mycket mer än att ha den rätta senaste plagget. Ingen och jag menar INGEN i min omgivning har ens lagt märkte till att jag har samma hemmaklänning på mig de senaste födelsedagsfirande av både mig själv, min älskade och barnen. För mig är det viktigare att vi som familj träffas, sjunger, skrattar tillsammans. Trivsel för mig är viktigare än materiella sakerna för jag skiter fullkomligt i om folk sitter i en pyjamas. Gamla jag som ung hade alltid 2 garderober ; höst/vinter och vår/sommar. År efter År. Sällan bytte jag ut något. Jag tror då man ständigt bytar plagg så saknas man "kicken" i det verkliga livet. Plagget blir "kicken". Jag har alltid varit emot att följa traditioner. Handen på hjärtat så har jag verkligen försökt men alltid slutar det med att mina känslor går i vågor och antingen följer jag för barnens skull och lider eller så fräser jag till vägrar följa ledet och får leva med kritiken som kommer som en brev på posten. Jag har alltid hatat allt ifrån köpa den där traditionella dop skeden, pynta julgranen till att baka min egen födelsedagstårta. För mig är alla dagar på året lika värda och jag vill och vägrar följa dessa osynliga reglerna i samhället. Jag har inte ens tvingat mina barn att konfirmera sig. Jag hade inget val. Vad vet man om Gud som 4-åring? Jag blev inpräntat redan som barnsben alltifrån finska kyrkans barntimmar till tonårsgruppen. Man matas in i något från födseln. Gör man minsta lilla fel så lever man med pekfingret, skammen och ångern och det är inte en kul känsla. Med åren upptäcker man att saker är inte så himla enkla. Livet inte enkelt. Efter min stora livskris så räddades min mentala hälsa av nåt helt annat än bibeln. Jag sökte svar då jag drabbades av en kris. Bibeln upplevde jag som kall. trots jag är troende. Läste av en slump några rader ur en bok om buddismens livsfilosofi. En bok blev flera böcker. Min mamma blev arg och sa att djävulen lockar på mig. Jag sa jag kommer aldrig svika min egen religion. Jag säljer inte min tro till djävulen. Mina barn har jag valt att inte ge dem samma sorts uppfostran som jag fick. Jag tror jag på det fria valet därav jag har aldrig tvingat mina barn på min tro eller samhällets oskrivna regler. De väljer sin egen väg och sin egen lycka. Jag inte felfri. I början gav jag dem fria valet samtidigt som jag gastade på min egen religiösa övertygelse om himmel och helvetet. Med tiden har min röst stannat inombords för jag gör mer skada än nytta att trycka på min egen tro samtidigt som jag gav dem fria valet. Jag vill inte de ska leva med samma känsla som mig och till sist blir en psykologisk berg och dalbana i vuxenlivet. Jag kanske ska i år möta alla halvvägs. Varför inte skipa den årliga gröna plastgranen och hämta in något modernare i trämaterial som ser ut som en gran klädd i ljus?
