Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Fick ett samtal som ingen vill ha. Mamman till min brors barn är mördad. Jag har svårt att landa i händelsen. Det många tankar och känslor som far igenom mig. Alla jag har pratat med reagerar olika och därmed en hel del knas åsikter som jag tycker är totalt irrelevant till hela händelsen. Sådana åsikter skapar en enorm ilska inom mig. Att det alltid ska läggas vikt vid obetydliga saker börjar jag tröttna rejält på. Varför inte bara låta saker ibland vara som de är. Alla är vi olika som människor och vore vi alla lika på alla sätt ; vore inte världen helvetes fyrkantig då? Människor ser inte ofta sig själv i spegeln och deras egna levnadssätt och val de själva gjort men helvetes eldar brinner på om någon annan lever agerar på samma sätt som de själva faktiskt en gång tiden gjort. Jag börjar tröttna på alla dessa irrelevanta kommenterar och allas jävla åsikter om att jag eller någon annan förväntas leva och tala på ett visst sätt och få höra meningar såsom "det är just precis det jag säger; allt är så himla knäppt" eller "VARFÖR har den människan gjort och tänkt så". Jag kan inte sitta i en låtsasvärld och spela någon jag är inte. Jag kan inte stå för andra människors handlingar. Alla gör sina val och beslut just där och då. Vi alla är fria och leva ett knäppt udda liv eller vad nu andra vill kalla det för. Jag så jävla trött på att inte kunna känna mig fri och bekväm med allt som kommer ut ur min mun utan jag ska hela tiden sitta och vakta min tunga för vad andra må tycka och tänka om vad jag säger eller gör. Om jag inte kan tala fritt från hjärtat så kommer jag till en punkt där jag slutar tala helt enkelt. Jag är jag och det kan ingen ändra på. Jag alltid varit en fri själ och det är något som min omgivning har svårt att acceptera och svårt att tro om mig. Jag alltid gått min egen väg i livet och jag är inte den sortens människa som tar emot skit och javisst jag är långsint och senast idag fick jag höra det. Och javisst jag har större respekt för en person som håller sitt ord vilka de än är som har uttalats. Människor som säger och gör en annan sak har jag 0 respekt. Jag hamnat i kris med mig själv och huvudet känns som om det ska sprängas. Ni som kanske läst mina tidigare inlägg kan förstå av inläggen att mamman till min brors barn är en av dessa personer som hade tillsammans med min bror och min far en massa rasistiska åsikter angående mina 2 yngsta barn som har 50% av arabisk muslimsk härkomst. Jag har i många år försökt resonera med dem för sedan bli utfryst då jag inte har gått med på deras villkor. Senare år då jag blev ensam med alla mina barn och min bror separerade från mamman till barnen så har både min far och bror försökt inkludera mig till familjen igen. Det höll ett tag men sedan exploderade jag och tog avstånd från dem. Jag kan inte leva ett liv fylld med osynliga regler. Så nu när mamman till min brors barn är mördad så strömmar det igenom mig en massa blandade känslor av både sorgen över faktumet att hon blev mördad och ilska över ord som blev sagda av henne under de åren hon var tillsammans med min bror. Renodlad rasist.
