Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Jag når aldrig känslan av att vara fullt nöjd med tillvaron som det är, det är som om jag är alltid på språnget, ständigt jagande på det där ultimata höjden av allt, en känsla som aldrig infinner sig, jag blir liksom aldrig mätt eller nöjd. Jag kämpar samtidigt med känslan av att ständigt någon vill kliva över mina drömmar, tankar och åsikter kring saker och ting. Som om man inte respekterar mina åsikter, Som om allt jag tycker och tänker är alltid ett enda stort fel. Min drömmar är vareviga natt som en återspegling av alla mina inre känslor som aldrig kommer ut. Nån form av frustration återspeglar sig vareviga natt. Jag försöker tänka på vad nattens dröm handlade om, sedan försöka sätta någon slags förståelse över allt, försöka se en klar bild, men snurrig som jag är då jag vaknar så är minnet vagt, minns inte allt utan bara fragment. Men något som kopplar alla drömmar samman är en form av orättvisa/utnyttjad/tagits för given under många år, att aldrig få rätten att synas eller höras utan varenda åsikt för mitt egna jaget har jag fått kämpa för, alltid är det någon med sin high speed snack som vinner talet med välvalda ord eller tankar kring min åsikt. Tänker jag efter, så inser jag själv hur sjukt allt låter, det känns som om många människor genom åren byggt upp sin egen självkänsla genom mig och när det känns lagom tryggt så alla negativa åsikter som uttryckts av rädsla/osäkerhet vänds till det positiva, man även plötsligt uppmuntrar MIG till att göra si eller så, men bakomliggande orsaken till förändrad attityd handlar egentligen inte om MIG, utan det är bara en skenhelig ursäkt för den andra känner sig redo att ta klivet framåt i olika sammanhang, och hur räknar jag ut det? Jo genom att jag alltid anpassat mig för mycket efter andras livsvillkor, stundtals förintat mitt egna jag för den andras osäkerhet som jag läser av som en bok, åren går och jag försvinner mer och mer och drömmarna kraschar gång på gång när motparten förtrycker mig och min vilja att växa som en människa. Socialisera mig, vara en del av allt det som alla andra har tagit del av har aldrig någonsin mig förunnats , utan jag förtrycks ända tills den dagen den andra kliver framåt i sitt egna jaget , men spelet funkar inte med mig, då jag känner mig själv alldeles för bra och jag vet den andras "drag", utan jag tänker så här "förtrycker du mig och sen vill kliva framåt så räkna med att jag puttar dig tillbaka till ruta 1 igen, för "lika ska vara lika". Jag ganska jävligt då jag inser någon försöker spela med andra ord istället för säga det rent ut, då blir jag inte lika trevlig, utan jag jävlas tillbaka och rejält. Men mår jag sedan bra av det? Nej för såren är öppna och finns där i åratal och sen till sist inser jag att åren har gått och mycket dumma grejer har jag gått med på utan att våga säga ifrån att det räcker nu. Gjort är gjort, finns ingen poäng att vistas i det förflutna , för det kan inte göras ogjort, men något jag kan göra är att ändra framtiden. Gör mera plats till mig själv, mina tankar, känslor som person.