Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Mår inte psykiskt bra. Jag har svårt att peka ut om det är en eller flera människor som orsakar mitt mående eller är det en situationsutlöst depression, jag vet bara att jag mår psykiskt SKIT. Försöker läsa mig till, lyssna på olika podcast för att komma närmare "sanningen" till mitt mående, men det svårt att ta itu med mig själv då det pågår parallellt andra saker som även de påverkar mitt mående negativt. Känns som om jag har tappat markfästet och flyger hit & dit & får ingen fast grepp om någonting. Allt omkring mig sluter sig & det enda jag vill är skrika rakt ut "Läääääämna mig för FAN ifred i mina egna tankar & funderingar", spelar ingen roll hur käcka svar, ironiska tongångar så är det vad det ÄR och det är TUFFT. Ibland undrar jag om jag riktar min strid till de människor som jag behöver som mest för jag liksom har "ballat" ur totalt & genom starta krig så är det egentligen ett förtvivlat ROP om hjälp, det känns som om jag drunknar i allt som pågår, samtidigt försöker jag frigöra mig, göra mig redo för det oundvikliga, som blir min största sorg & som jag rå rasar min värld. Egentligen går generation efter generation framåt och man ska skåda framåt, men alla är inte bra på det och jag är en av dem som kommer hamna rakt ner i ett evigt mörker. Allt jag gör för att förbättra är som ett pingpong spel med samma utan resultat, känns som om alla tolkar på sitt sätt minsta lilla förbättring till det bättre. Varför tror alla att man kan bara putta allt vidare till nästa, och nästa blir alltid jag i slutändan samtidigt ha en massa åsikter? Det är som en karusell som bara går runt och runt ... alla skriker "jag är bäst, jag vet bäst, jag har störst rätt till alla fördelar som livet innebär". Jag vet ingenting om någonting längre, jag vet bara jag är på väg ner & frågan är hur många som jag inte ens orkar eller vill uppge vid namn som har bidragit till mitt förfall? Jag har så mycket som pågår omkring mig att jag inte har längre tid att ta hand om mig själv och mina behov, alltid är det någon annans behov medvetet eller omedvetet som går före och sliter ut mig i förtid och jag kommer förlora jobbet till sist, på bekostnad av alla andras behov. Men den dagen jag sjunker rejält, ja då kan man inte räkna med längre att jag ställer upp med någonting. Är det så man vill ha det eller vad??????