Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Högtidsdagar väcker ilska hos mig. Känner jag och mina barn har blivit orättvist behandlad av många människor i min omgivning och jag har tappat tilltron till människor och firande rent allmänt. Något som ska vara en fin dag har blivit förstörd flertalet gånger under många år. Var det inte en födelsedag så var det en annan festlighet. Känslan av utanförskap påverkade mig psykiskt. Att känna känslan att andras barn visas vara mer värda än mina sätter sina spår. Att sedan veta av en slump att en av förövarna sitter där på sin tron med huvudpersonen i alla drama på julafton i mitt föräldrahem utan att man frågat om jag vill också komma dit och reda ut saker, få en ursäkt eller visa viljan att förstå er agerande. Åren har gått och jag förstår idag ni var fler än EN som behandlade mig och mina barn dåligt. Jag hamnade på gränsen till en nervkollaps innan jag fick åtminstone EN person att vika sig. Men nu efterhand undrar jag då atmosfären är belagd med mörker och konstlad dialog var det egentligen värt att be om andras välsignelse för att se oss som människor? Hur förklarar man för sina barn att 50% av släkten är renodlade rasister, vänner, arbetskollegor, människor rent allmänt och det är något som drabbar mina yngsta barn då de är 50% av icke önskvärt ursprung? Jag har mer oro för mina yngsta än mina äldsta. Hur tar samhället emot dem? Ser de deras hårfärg, utseende eller julgranen de klädde eller grisen de åt upp? Vet ni hur många gånger de senaste 18 åren har jag inte fått höra andras åsikter om mina val som jag egentligen skiter i, fått bilder skickade som fått mig fly förbannad, sms som ni hade kunnat få fängelse för??? Det är MIN KROPP, MINA BARN, MITT BESLUT och Ni alla andra kan dra åt helvete. Jag vet inte hur många under årens lopp har jag i princip bett folk att dra åt helvete då jag märker de är fullkomligt knäppa i sina åsikter. Jag har blivit allergisk mot människor som öppnar sin käft då det gäller mina yngsta barn. De har rätt att ta del av båda sina samhälle, kultur, religion, gud vet vad - för det ingår i PAKETET då man får barn med vad ni alla kallar för "en jävla utlänning" ???????!!!!!! Hur kan man förneka sitt barn sitt ursprung? Visste ni att det finns rasism åt båda håll? Min familj, vänner, bekanta, folk som tror de kan säga vad som helst skjuter pilar, samma pilar som den som kallar sig för pappa mitt barn. Han ser vårt barn som 100% av sitt ursprung. Det något som jag upptäckte ganska tidigt. Någon form av att vilja sitt förstfödda, enda son, skulle bli en kopia av honom, leva hans liv, få det han inte fick. Någonstans på vägen så raderas mitt ursprung, min föräldraskap ut och det blev särbehandling mellan mina barn och vårt barn. Om barnen bråkade så vaknade en demon upp ur sin dvala som skulle beskydda sitt barn till varje pris, han t om försökte agera åt honom, slå/putta tillbaka åt vårt barn. Där gick min gräns. Ingen jävel rör mina barn. Jag gick emellan och sa om du rör någon av mina barn så kommer jag se till att du hamnar i fängelse. Vilken sjuk jävel försöker ta ut sin vanmakt på andras barn? Barn leker, barn bråkar och ja som vuxen kan man bli arg MEN att agera ut åt sitt barn är så jäkla FEL och så jävla fegt. KRÄK. Så javisst rasism, utanförskap gick åt båda håll och där satt jag och sitter fortfarande i mitten av allt och sedan undrar läkaren vad är orsaken till mitt pillerknaprande. Har inget direkt svar, det komplicerat, det många saker. Hade svaret varit enkelt då hade jag inte knaprat dessa jäkla antidepressiva. FUCK OFF, nu har jag glott klart på julgranen. Nu åker den ner.