Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Jag står mitt i korsningen och vet inte vilket håll jag ska gå. Allt är en enda snurrig virvel av tankar och känslor inombords. Jag kan inte liksom anpassa mig längre till alla förväntningar & krav utan min inre röst inombords vill bara skrika rätt ut till all form av orättvisor som jag blir och har blivit utsatt för. Jag blir äldre och ju äldre jag blir ju mer jag inser hur mitt liv formats efter andras jävla idiotiska åsikter och förtryck , det beteende har skapat den person jag är idag. Tänk så mycket EN persons beteende kan skada någon så här mycket. Kanske var det för att förtrycka mig. Kanske var det för att skydda mig. Skydda mig emot rasismen, skydda mig emot männens syn på starka kvinnor. Samhället är ju byggt på att kvinnor ska vara svaga och de som vägrar följa flödet , ja de får höra ett och annat, men det allra märkligaste är att om en kvinna är stark ; varför förtrycka sina jämlikar? varför inte göra tvärtom? Man ska lyfta upp sina jämlikar och lägga dem som är kvinnohatare platt fall på mark. Jag vet inte om jag vill sitta resten av mitt liv i detta avlånga land där jag aldrig känt mig som en del av detta samhället, varken som kvinna eller förstått känslan av svenskhet; vad det nu än innebär. Jag vill vistas bland mina egna. Jag vill och orkar inte detta skitet längre. Jag flyttar hit och dit, men känslan av utanförskap följer med mig hela tiden, den raderas aldrig bort. Jag blir aldrig en svensk hur mycket jag än försöker. Det var ett stort misstag av min föräldrar att flytta hit. De kom hit som arbetskraf, umgicks med andra finnar. Några svenskar släpptes aldrig in i vårt hem. Min egen mor sa alltid svenska män är som en trätoffla. Vad det nu än betyder. Kvinnorna när de blir gamla börjar klä sig som en man. Min far sa alltid "svensken låtsas vara din vän och sedan hugger den dig i ryggen". När man lyssnar på den sortens propaganda, år efter år, och för sen senare när vi barn blir vuxna och min bror skaffar sig en svensk flickvän: ja där och då påbörjade ett rasist bråk som jag än idag inte har riktigt grepp om = var det min familj eller min brors flickväns familj som var rasister? Men en sak vet jag; alla var lika duktiga på att bråka i åratal...det ända jag tänker idag "om nu det var såå viktigt att bevara finska genen i släkten, varför då inte flytta tillbaka samma tidpunkt som alla andra finnar gjorde" ? Hade ju förenklat allt liksom istället. Min slutsats är att jag inte hittat min plats i samhället. Har aldrig frågat min bror om hur tänker han kring frågan. Jag får en upplevelse av att han lever med sitt huvud innanför en påse. Han var ju inte den enda som upplevde rasism. Jag fick ju min dos av skit, sådan dos att man aldrig glömmer saken så himla lätt. Inte undra på att jag står där jag står idag. Mitt i en vägkorsning. Vem är jag i allt detta?
