Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Jag har fått äran att jobba med en person som är min egen spegelbild upp i dagen. Den enda skillnad är att vederbörande beskriver ordagrant allt som härjar runt i hjärnkontoret. Jag är uppfostrad av min mor att mina tankar håller jag utåt sett inuti mitt huvud. Därför misslyckas alla mina psykolog möten. Jag är som en stängd bok. Hur är det att se sig själv i spegeln? Ett helvete kan jag säga kort och gott. Jag varit på väg att krascha ett flertalet gånger för jag har mitt eget skit att hantera men även tvingas lyssna på min kollegas stundtals maniska utbrott. Hög igenkänning, Jag har också haft perioder med maniska utbrott. Jag har fått på sistone mer eller mindre raseriutbrott där jag fräser rejält till och då slutar det vareviga gång att kollegan surar och vissa dagar går tidigare hem för den kan inte hantera tystnaden. Där är min styrka. Jag är inte rädd för tystnaden. Den betyder ingenting för mig. Jag räknar ner dagarna till en lösning nås på denna ohållbara situation. För jag ska inte klara detta länge till. Men en sak säker. Jag tar med mig äran att ha fått mött mig själv, mitt i livet.