Jag tror att många, liksom jag själv tycker att det är svårt att beskriva sig själv och dessutom blir jag alltid väldigt nyfiken på hur andra ser mig. Vilka ord skulle du som läsare beskriva mig med? Kommentera jättegärna, långt eller kort. Trevlig läsning!
Jag önskar jag fann ett sätt att lära mig att leva med med tanken på att saker faktiskt kan gå åt skogen, men så funkar inte min hjärna. Mitt "tillstånd" är väldigt uttröttande både för mig och omgivningen. Jag driver både mig själv och omgivningen till både förvirring, irritation och en massa berg och dalbana rappakalja som sedan tolkas som sanningen. Men det allt annat än sanningen. Jag hoppar mellan katastroftankar och tröstande tankar.Först kommer en orostanke på något som kan gå fel, sedan försöker jag tänka ut en lösning för att må bättre. Det kan lugna i stunden, men problemet är att det inte dröjer länge förrän nästa katastroftanke kommer, ”tänk om det ändå inte fungerar”, så allt jag säger när min oro når till katastrofnivå och övergår till extrem ältande, ja då är det bättre låta mig älta klart och inte lägga ner nån energi på vad som sägs just då. Min oro når en lösning förr eller senare och då lugnar allt ner sig för stunden och sedan startar något nytt att oroa sig över ... tänk att sjukvården än idag inte vill förstå sig på mig eller ge mig det rätta stöden i form av medicinering. Jag upplever jag inte blir tagen på allvar trots jag har fått en GAD diagnos. Jag är inte mottagen för någon KBT behandling förrän mina tankar har stillnat, det först då jag kan lyssna.....